Att förlora glädje

Jag var väldigt glad efter matchen. Jag gör ingen affär av att jag håller på Eflsborg. Jag har inga krav på mig att vara opartisk. Jag skriver vad jag ser genom mina gulsvarta glasögon och försöker att vara trevlig. Där emot har jag inga barn med IF Elfsborg och deras ekonomiska eller annan verksamhet. Jag är jag, bara.

I slutet av matchen smällde Anders Svensson ihop med Marcus Rosenberg. Det var en av säkert 100 närkamper i matchen. Den kunde ha gett frispark. Det borde nog ha gett frispark. Domaren blåste inte. Det var ett av gissningsvis 20 domslut som inte gjordes eller som gjordes fel. Marcus Rosenberg valde att sätta sig, göra en av sina sarkastiska miner, slå ut med händerna och sedan falla bakåt i gräset.

Medan Rosenberg ägnade sig åt denna pantomim valde Elfsborg att spela fotboll. De anföll och gjorde mål.

En stund tidigare hade Simon Hedlund kommit i en djupledslöpning, Helander i Malmö gick in hårt, snett bakifrån, han använde armen. Simon föll och domaren blåste straff. Jag har sett hundra billigare straffar. Jag har sett lägen som det som inte blivit straff. Helander valde att gå in på det viset i straffområdet. I hög fart. Han borde vara medveten om riskerna i det läget. Han borde veta hur man agerar för att undvika straff och hur man agerar med säkerhetsmarginal. Han gick in som en klumpeduns. Domaren kunde ha friat. Men det var åtminstone en 50/50-situation. Som back ska man lära sig att låta bli sådana situationer.

Malmö valde att klaga på domaren. Rosenberg, som var 70 meter från straffen, ansåg att han såg saken bra. Med sin sarkastiska min raljerade han i tv. Svt valde att vinkla sitt inslag på hur Malmö FF såg på domarinsaten. Ole Törner, anställd som journalist, på Skånska Dagbladet, valde att twittra: ”Två domslut avgjorde matchen.”

I första halvlek hade Malmö flera lägen att avgöra. Likaså i andra halvlek. Men de missade mål. De missade bollen. De var för dåliga. Under hela matchen hade alla möjligheter att stoppa Elfsborg från att anfalla och göra mål. De lyckades inte. Under 94,5 minuter spelades fotboll. Det som hände under dessa 94,5 minutrar avgjorde matchen.

Men det gäller liksom inte Malmö. För Malmö kan inte förlora. Och det retar mig. För det tar glädjen från mig. Att Rosenberg säger som han gör är ju klart. Han valde ju att göra grimaser istället för att kämpa när Elfsborg gjorde 1-2, det är klart att han vill skylla ifrån sig. Men att tv väljer att vinkla på saken är billigt och det gnagde på min glädje.

Att Ole Törner väljer att bestämma sig för att just två av hundra domslut var fel och avgörande är inte heller överraskande. Sportjournalister i Malmö är i stort sett helt fokuserade på att det ska gå bra för Malmö FF. Det är liksom deras jobb att hjälpa till och hylla. Jag är inte bättre själv, eller det är jag, dels för att jag är det, dels för att inte hymlar med min roll. Men det retar mig, för det tar min glädje.

Efter matchen ville Elfsborgs spelare tacka sponsorerna som var på plats och som Malmö placerat på sittplats. Det fick de inte eftersom säkerhetspersonalen ansåg att de retade klacken. Det tog glädje från andra.

Senare drog Malmös Firma och Ultras till Elfsborgsklackens sektion för att hetsa. De fick en del svar och stämningen blev aggressiv på olika sidor om staketet. Det tog glädje från de som var där.

Showan, den kände Malmökillen som kämpat för mycket bra och misshandlats av nazister, gick fram till elfsborgarna för att prata. Han har kompisar där. För klackarna umgås ju och vettiga människor, som Showan, jobbar tillsammans för bra saker. När han gjorde detta började firmakillarna i Malmö att skrika rasistiska saker till honom. Där efter började Malmös fans på plats att bråka internt. Det tog nog glädje från dem.

På väg från Swedbank Stadion fick Guliganerna sin buss attackerad av stenkastare. En ruta pajade. Det tog en del glädje, gissar jag. Åtminstone från bussen.

Allt detta gnagde på mig igår. Det fick mig nästan att tappa modet. Att sluta tycka det var roligt med fotboll. Men inte riktigt. För idag har jag glömt alla dåliga förlorare, gammelgubbar och brötholkar. Idag är det bara roligt att pojkarna i gult lyckades ta sig amman, att de visade vad de kan och vad de visade för sig själva.

Annonser

%d bloggare gillar detta: