Ombytta roller

Äntligen blev livet som det skulle. Idag sprang jag 6-timmars i Borås. Runt, runt runt Ramnasjön i sex timmar.

Och vad hände då? Jo. Då kom Lasse Nilsson gående med minst ett kvarts dussin söta barn. Sen knuffade han gungor medan jag sprang. Han stod bredvid. Jag idrottade. Han utdelade sporadiska applåder. Jag tackade publiken.

Plötsligt förstod jag hur Gud hade tänkt att världen skulle ha sett ut.

Jag var idrottare. Han var publik.

Det var efter en dryg timme. Fem timmar senare förstod jag att Gud alls inte gjort någon tabbe. Jag är inte alls gjord för att vara idrottare. Det är gräsligt jobbigt. Jag har ont nästan överallt.

Annonser

%d bloggare gillar detta: