Minuter av fotbollsgalan avgör?

Jag såg inte hela fotbollsgalan i måndags, men jag såg det mesta. Jag tyckte det var den mest seriösa och bästa galan jag kan minnas. Enligt rykten från tidigare versioner av galan är alla deltagare och besökare missnöjda. Utom Helena Seger som är glad. Det är tydligen en tradition. Folk får inte sitta tillräckligt nära scenen, förbundsmänniskor får kall mat, distrikt A får en sämre placering än distrikt B, fel spelare vinner priser, spelarfruarna tycker si och andra tycker så och det är väl som det är på varenda firmafest, antar jag. Man passar på att klaga. Eftersom jag aldrig blir bjuden på firmafest så vet jag inte hur det brukar vara, men man har ju  hört från människor med jobb …

Nå väl. Inget av detta gnäll är någonting i jämförelse med hur damfotbollen behandlades. I alla fall om man ska tro kommentarerna efteråt. Krönikörer, bloggare, tränare och tyckare tar i med brösttoner så att man riktigt ser tårarna och adrenalinet rinna.

Den senaste kommentaren jag läste, i Norra Skåne, handlade om att det inte var någon konfetti när diamantbollen delades ut. Det var en skandal. Att Lotta Schelin inte var där utan skickade en gammal kompis att hämta priset spelar ingen roll. Konfetti ska vara jämställd. Och att galan hålls när damlagen i Europa har svårt att släppa spelare som t.ex. Schelin, är ju tråkigt men när ska den hållas? Det har jag inte sett ett enda förslag på.

Av mitt facebookflöde att döma drar jag två slutsatser:

1. Damfotbollens framtid är tydligen direkt avhängig hur många minuter den ägnas på fotbollsgalan. Och inte bara själva galan, utan bara den del som visas i tv. Alla – knattar, flickor, juniorer, seniorer, motionärer, elitspelare, tränare, domare, föräldrar, ledare och föreningsmänniskor – samtliga har antagligen i veckan känt hur fotbollsintresset vissnat som en blomma och sett en våg av avhopp och minskat intresse i sina klubbar.

2. Intresset för damfotboll är enormt stort i landet. Så många människor som delat och gillat arga krönikor om den bristande jämställdheten på fotbollsgalan borde det vara fullt på läktarna där Damallsvenskancirkusen rullar fram.

Eller?

Nej. Jag tror inte det.

Visst håller jag med alla som menar att alla ungdomar ska ha samma möjligheter att utveckla sig själv inom sin idrott. Så är det inte idag och så kommer det aldrig att bli. Vissa kommer alltid att ha bättre förutsättningar. Men det är direkt fel att det ska handla om vilket kön man har. Om du är tjej eller kille, man eller kvinna, ska inte ha betydelse för din möjlighet att spela fotboll och det finns sannerligen många damfotbollsmänniskor ute i landet som har all rätt att känna och uttrycka en helig vrede över sakernas tillstånd.

Men är det fotbollsgalan, Sveriges mest utskällda program efter ”Rena natta” som avgör saken?

Är de som delat dessa indignerade inläggen ofta på damfotboll? Jag vet inte. De har säkert barn som spelar och säkert finns det orättvisor ända ner på knattenivå. Men kan dessa arga ens nämna fem spelare i Allsvenskan? Fem lag? Fem spelare i Landslaget? Eller är intresset något annat? Och vad är det då som de egentligen är engagerade i?

Och kan man inte se saken större? I Sverige finns det kanske just nu ett tusental herrfotbollspelare som kan lev på sin idrott. Av dessa är det ett tjugotal som är löjligt rika. Bland damerna är siffrorna mycket lägre. Där måste spelare i elitlag i vissa fall betala för att spela. Det är djupt orättvist. Men för den stora massa fotbollspelare är skillnaderna mindre.

Min son ägnar sig åt fäktning. I Sverige finns det ingen fäktare som kan leva på sin idrott. Min son fäktar dessutom sabel. Det finns knappt tävlingar för honom. Vi måste köra till Polen för att få tävla. Han kommer alltid, att få betala för att utöva sin idrott. Om han inte kommer upp på OS-nivå. Då kanske han kan få lite bidrag som ersättning för all arbetstid som går förlorad när han tränar och tävlar.

Sen har vi curling, bågskytte, bandy, friidrott, löpning, badminton, rodd, truppgymnastik, orientering, hästsport, brottning och så vidare. Inte heller i dessa idrotter kan en utövare räkna med att tjäna en krona på sin sport. Möjligen om de når landslagsnivå i skidåkning eller friidrott, men det är ändå ett extremt svårt sätt att tjäna pengar.

Vad är det som säger att fotbollspelare ska ha rätt att bli rika och berömda för att de älskar sin idrott medan alla andra idrottare får skylla sig själva för att de älskar en liten sport?

Givetvis kan det finnas könsdiskriminering även inom dessa sporter, för den finns överallt i samhället, men de är knappast lika stora som ojämlikheten mellan de stora idrotterna och de mindre.

Och hur är det med de andra aspekterna på jämställdhet? Beror det på var dina föräldrar är födda om du ska kunna ägna dig åt din idrott? Pojkfotbollen är idag en del av samhället där integration mellan barn med rötterna i olika länder fungerar ganska bra. Hur är det i flickfotbollen? Jag kan ha fel, men min ringa erfarenhet säger att de har en längre väg att gå där.

Hur är det i andra idrotter? Jag vet inte. Antagligen blandat. Hur är spridningen över landet? Storstad, landsbygd? Var ska du vara född för att få chans att utvecklas bäst inom idrott? Och vad är egentligen målet?

Åter igen. Jag är den förste att skriva under på att idrott ska vara till för alla. Som lek och motion, men även som dröm. Då behövs sjyssta villkor på träningsanläggningen, i distrikt, i ledarbidrag och utbildningar, sponsorer och engagerade föräldrar, tydliga karriärvägar och öppen dialog, samt såklart förebilder som Zlatan och Lotta Schelin. I det sammanhanget tror jag att fotbollsgalan på tv betyder ganska lite.

Annonser

%d bloggare gillar detta: