När det slutade regna i Borås

Det kom ett radioprogram om Borås.
Det heter som rubriken. Du kan lyssna här. Mamma säger att det är jättebra.
Det handlar om hur Borås fick en självkänsla. Konst och grejer verkar det handla om.
Men. Jag kan inte lyssna. Jag klarar det inte.
Jag får rysningar längs ryggraden. Jag vet inte om det är för att de inleder med Borås Borås av Galenskaparna. (Klyschigare än så kan du inte göra ett radioprogram.) Eller om det är för att de inte intervjuar mig. Jag har skrivit om detta många gånger i denna bloggen och i krönikor men inte frågar de mig. Och inte heller fick jag vara med på listan i BT över heta boråsare. Det vill jag inte vara heller, eller så vill jag, eller jag vet inte.

Jag är en sån sucker.

Men jag tror det är mer. Jag blir faktiskt arg. Konstigt nog. Jag gillar inte att ett radioprogram bygger en story om hur en stad känner si och sedan känner så tack vare medvetna satsningar på konst och kultur. Och stadsplanering. Bla bla bla.

Jag är orättvis, jag lyssnade bara lite och hörde att någon sa att förr satt det fullgubbar här och söp, nu är det fint.

Jo. Visst kan också jag se att stan förskönats. Statyer, konst, vägar, restauranger. Vackra platser. När jag var 20 skrev jag ett förslag till stadsbyggnadskontoret om att göra Viskan tillgänglig för boråsarna. Jag hade varit i Florens, sett Davidsstatyn och floden Arno.
Jag fick inget gensvar. Nu har det hänt. Det krävdes att jag flyttade, antar jag.

Vad jag menar är två saker.
Dels det uppenbara: Elfsborg, Borås arena, Stefan Andreasson och Anders Svensson gjorde en hel del för stan. En hel jävla del. Faktiskt.
Dels att självkänslan alltid funnits. Självkänsla saknas fortfarande. Självkänsla är inget top to bottom-projekt som kan hällas ner från politiker och makthavare.
Visst, det kan krävas saker att samlas kring. Symboler att vara stolta över tillsammans och visa upp för omvärlden. En arena eller en bisarrt stor staty av en fiktiv karaktär ur Bibeln eller Walt Disney. Men det är människor som bär sin självkänsla. Eller sin sorg.

Fast jag vet inte vad jag klagar på egentligen. Jag har ju inte hört mer än några minuter.
Men det är nåt med perspektivet. Är det bättre att det sitter fyrahundra medelklassmänniskor i dyra jackor och dricker vid Viskan, mitt emot stadsparken, än att det sitter tio utslagna där? För vem är det bättre? knappast för de utslagna. De sitter väl någon annanstans. Jag undrar hur de ser på stans självkänsla. Jag undrar om det har slutat regna på dem. Det programmet skulle jag vilja höra.

Förlåt kära programmakare. Ni har säkert gjort ett bra jobb. Men jag har lämnat Borås och jag har fått sparken från Sveriges Radio många gånger. Jag är 45 år och drömmer fortfarande om att komma tillbaka till stan in a long black limousine, som Elvis sjunger (fast helst innan jag dör, då…) och visa de jävlarna. Så patetisk och egocentrerad är jag. Jag vet inte ens vilka de jävlarna är längre.

Jag går här nere i Skåne och förut i Stockholm och Sundsvall och Göteborg och förklarar för folk att Borås är en stad med 100 000 invånare och inte en köplada vid motorvägen. Jag har gjort det i hela mitt vuxna liv. För att jag är född där. Jag har skämts över nästan allt mitt liv, allt jag skrivit och sagt, men inte över Borås. Att stan nu fått konst och fasadbelysning vid ån spelar ingen roll.

Annonser

2 svar to “När det slutade regna i Borås”

  1. Janne Says:

    Hej Olle och tack för att du fortsätter skriva. Jag själv är född och uppvuxen i Borås men bor sen 35-år i Helsingborg. Känner igen vad du skriver om ditt förhållande till Borås men varje gång jag kommer dit så blir jag glad och mår bra. Har varit på väg att flytta tillbaks men har fegat ur beroende på olika anledningar. Önskar dig ett lyckat 2015. Mer av hunden önskas.
    Janne!

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: